svettas av upphetsning.

Den tredje mars ser jag yo! majesty i berlin.

So bounce when you hear this song you've waited for so long
For a nigga to feel how you feel
This shit is real!

plötsligt utbrister busspassagerarna i sång och dans. folk flaxar överdrivet med armar och ben. alla är glada! chauffören ställer sig på sätet och viftar med händerna. alla börjar snurra hystersikt med sina paraplyer/väskor/hattar.

denna tanke presenterades för mig igår och sedan dess har den vid ett flertal tillfällen återkommit. långsamt föds koreografin till en glad truddilutt, på bussen, eller egentligen varsomhelst där det är vintergrå julstress.

lite musikal i vardagen vore fest.

mycket av det där som "ingår i livets variationsbredd" verkar vara rätt bra.

i veckan sjöng jag nu går sista visan för mamma och tog sedan mitt pick och pack.
i går drack jag vin och firade en flytt och igår sov jag över hos finfin vän och pratade om livet. det var typ mäktigt.
i afton gjorde jag absolut inget speciellt men det var ändå jättebra.

Åh!

Idag fick jag ett oändligt fint sms: "titta på månen!"

jag kan bara inte välja! just nu vet jag inte om det känns jätterätt eller fel eller bara helt ok.

känns som om jag har ångest över amorteringar. fast jag inte har några amorteringar. kan känna stressen och kraven flåsa mig i nacken. snart sitter jag där, med ett halvroligt men ändå rätt stimulerande jobb, med en premunation på dn, en trygg hemförsäkring och en skål nötter framför idol.

jaja. i helgen lyssnar jag på digital musik.

det är mycket underhållande att få paniksamtal av stina. stina, som slår huvudet i bardisken och läxar upp halva förfesten. och det är fantastiskt att ha malin som ihärdigt mailar länkar som ska generera allmänbildning, kunskap och framgång! och det är uppiggande att få ett samtal från taiwan en kväll då man ligger i badkaret. och det är himla praktiskt att ha vänner som är så väldigt bäst.

jag vet inte mycket just nu men mamma säger att det är livet.

ena sekunden ska vi åka och plocka kiwis, nästa är vi på väg till rio!

Tänkvärt!

Kommer jag att bli som Siv nu? Kommer jag att sjukanmäla mig från jobbet två dagar eftersom att min katt sprungit bort?

Jag vill logga in tiotusengånger på msn för att han ska lägga märke till mig. Men det går ju inte, så gör man inte.

Istället åkte jag hem till världens bästa amanda som spelade låten vi lyssnade på natten då vi satt i våra finaste klänningar på en balkong i nha trang. Sedan fick jag prata om mig själv typ hur länge som helst.

Show me how you do that trick
The one that makes me scream she said.

techno music - the kids love it!

om man vill springa fort och lyssna på hög musik och bli trött, men itunes strejkar,
då! då, kan man läsa den braiga novellen från bäste 90-talsförfattaren istället. novellen heter "när kommer du tillbaks till mig?" och är vackrare än vackrast. den kan få dig att gråta!

kvällen kommer att spenderas med tre favoriter i ett studentrum. vi ska dricka te och prata känslor och jag ska berätta om hur vild jag var igår.

det är mycket som är sig likt. hope, bo och de andra gamla rävarna lever och frodas. stefano di mera är i allra högsta grad levande. shawnie, allvarlig motorcykel-olycka toppat med en "love cage" är nya ingredienser i den soppa vi nog kan enas om att days of our lives är.

vad är det med den serien som får mig att lite, fruktansvärt pyttelite, vilja låsa in min icke-existerande enäggstvilling i vinkällarens lönnrum?

vaniljdrinkar med malin i spöregnet är typ allt jag vill ha.

smärtsam intelligens, djävulskt vin och lite piff.
vad ska den här helgen göra med mig?

jag vill lyssna på indisk poplåt på högsta volym och minnas hur det var.

fast jag måste ta hänsyn, grannar och så. istället ska jag kolla på film och strunta i att dra ner persiennerna. för jag kan inte sova.

hoppas att mitt paket med böcker finns att uthämta imorgon. jag vill försvinna ett tag.

den svenska sommaren är ju sådär fin som den alltid är och när jag tidigare ikväll skjutsade min bror till en röd villa på en grön landsbyggd kände jag mig sådär tantig som jag gjort den senaste tiden. jag vill ha ett torp! jag vill provbaka alla leilas kakrecept och lägga bakverken i rosarutiga kakburkar och sedan gå och lägga mig tidigt trots att det är så ljust. för att det är så ljust.

att dricka honungsvatten och läsa kärleksromaner är det bästa som finns.

det känns lite märkvärdigt att jag haft en - vad jag skulle vilja kalla för -power-kris.

för en vecka sedan var jag så ledig att jag hade tid att testa alla mina gamla tuschpennor för att sortera ut de dåliga.

Tut i backen!

hela livet ska jag bo i denna kropp.

när jag tänker på det ökar aktiviteten i mitt huvud: det nästan skrämmer mig.
inte för att jag sitter här och deppar över att jag är ful, eller något sånt, nä.

det skrämmer mig, inte för att tanken på att vistas i denna köttsliga kostym resten av livet är outhärdlig. som sagt, det handlar inte om ytliga ting, det är inte något anna skipper-mantra som fått mig att grubbla över min livslängd och ifrågasätta mitt leverne. det är snarare tanken att "det här är allt" (början, mitten, och; slutet) som stökar till det.

jag tror att det var en dialog i en bok som satte igång denna tanke och ledde till att jag tidigare i afton rotade fram en gammal VHS som morfar arbetat fram sommaren -91 till julen -95. alla barnbarnen har fått varsitt personligt kasettband med samlade godbitar från barndomen. (på min film kan man följa hur siv (lite full?) håller låda på någon midsommarfest, hur mamma försoker åka skrana nedför en meterhög plogkant och hur jag gång på gång under tjugo minuter kastar upp en tygkanin i luften och snurrar detta mjukdjur ca 180 grader innan kaninen sedan landar med sin slitna stoppning på vardagsrumsmattan.)

det var väll knappast till min fördel att jag under bandets senare del hunnit fylla sju. sjuåringar, särskilt sjuåriga tjejer, är vidriga.

solen lyser in genom mitt fönster och varje gång jag kastar en blick mot fotbollsplanen är den tom. men sommarsolen gör att vetskapen att den skulle kunna vara upptagen räcker. gott och väl.

Bindväv?

Tobias Fröberg i lurarna genom ett grönt inland med många sjöar. Det har jag inte tänkt på förut; att sveriges inre är försett med så mycket blått och vått. I Östersund sken solen. I Sundsvall fanns en cykeltunnel där det strömmade jazzmusik ur inbyggda högtalare. I Järpen somnade jag under ett blommigt duntäcke tätt intill Tove.



På Ikea gick jag inte bara ett, utan två, varv. Hittade bl a en röd potatisskalare i plast som jag inte kunde motstå. Utan Patriks jagande blick som brukar komma med varje besök till inredingsimperiumet kände jag att jag kunde kosta på mig ett extra långt stopp vid favoriten spara och förvara.
Som att komma hem.

Att komma hem ska vara en schlager, skriver P. Nä. Inte alltid. Att komma hem ska kännas som det gör då jag efter att ha avverkat textilavdelningen skymtar sektionen spara och förvara, och vet att snartsnart snart får jag försvinna och gömma mig bland förvaringsboxar, små lådor och smart cd-förvaring.
Smaka på kontrollen: översikt, funktion och ordning.

Jag är hemma.

Angelika! Angelika! kolla vilka javla rattar.

i solstolen bredvid ligger var nyfunna svenska van. hon ar trettiotre ar och har levt ett liv jag ocksa vill leva. flanga och hanga och ha en alldeles for ung inneboende och ett galet jobb, det vill jag ocksa.

men nu snart maste jag hem och leva lite vanligt: ladda batterierna och ha rutin och falla tillbaka i mina gamla vanor. mest av allt: jag maste kramas, hora roster jag saknat i telefonluren och dricka mitt kaffe.

sen: pa't igen!

fast jag far inte glomma att dom narmsta dagarna bjuder pa en hel del lockande aktiviteter: delfinspaning, marknad, bollywood-film, shopping och husesyn i ett akta indiskt hem.

Sweet Escape

Till mina indiska medresenarers stora fortjusning sticker jag ut huvudet mellan tagkupens morkbla skynken och med en tveksam imitation av te-forsaljarens rost ropar jag "chai!,chai?" ut i den tranga gangen. Det drojer inte lange innan jag smuttar pa en kopp rykande chai till det overkomliga priset fem rupies (en krona).

Trodde att jag, bevapnad med aceton, tandare, nagelfil och andra mer eller mindre skrackinjagande vapen skulle spendera den 33 timmar langa tagresan genom halva indien med att forsvara mitt leverne. Jag hade fel, ack sa fel. Det var bara mysigt.

Nu ar jag i Goa som erbjuder sol, bad och lugn. Darmed inte sagt att vi blir helt lamnade ifred...

En man kommer fram till mig dar jag ligger, nybadad, under parasollet, och med sin flickvan (antar jag) i slaptag fragar han om de far ta en bild. Jag tittar kritiskt pa paret framfor mig och tanker att de ar sjuka i huvudet. tvartom verkar de totalt oforstaende infor det faktum att jag i tysthet klassat mannen som pedofil och beter sig som om det vore det naturligaste i hela varlden att vilja foreviga en framlings ansprakslosa strandbesok med en bild.

Fast jag skulle saga nej och fast det ar helt absurt sitter jag dar sekunderna efterat med flickvannen i mitt kna och henneas armar tatt omslutna omkring mig. Jag halvnaken, och hon ikladd sari och flera lager av fargglada - och tackande - sjalar. Vi posar som om vi vore mycket nara vanner och sekunden efter att bilden ar tagen ar hon langt borta.

Welcome to india!

det ar som ett svartvitt foto med nagra fa utspridda fragklickar i ceriserosa, knallgult och neongront. Farginslagen star kvinnornas sjalar och apeslsinerna i fruktstanden for. annars ar det smutsigt och dammigt och gratt.

det luktar urin har. alla, alla, forsoker lura oss. kvallstid gar kor omkring pa gatorna. det ar varmt, luften ar het men anda svettas man inte. ibland blir det svart att andas men emellanat ar det ratt latt.

ett dygn i new delhi och annu har jag inte riktigt bestamt mig.

knark? happy pizza? massage? nej! nej! nej!

imorse lamnade vi phnom pehn och pa utsatt tid borjade vi rulla mot siam reap.

nedan foljer en liten sammanfattning av resan som jag dedikerar till min fortrogne te-pimplare malin.

viktigaste lardomen: isbitarna som har ett hal i sig kan du ata, (detta far jag veta efter att under tva manader ha bestallt dryck med "no ice" och maniskt kontrollerat inkommande drinkar, och om situationen kravt det, inte tvekat en enda sekund med att kora ner hela min sjukt smutsiga hand i min drink for att fiska upp de sma smittobarande fienderna).

antal veckor jag saknat de dar vietnamesiska jordnotskakorna doppade i socker med en latt touch av yoghurt: 2, minst.

meningar som yttrats flest ganger: "in the summer we love to fish", tatt foljt av: "that is a massive portion" (sags flera ganger dagligen med overdriven posh accent av bade mig och amanda som finner det hela mycket, mycket, roande).

basta kopet (pa hemmaplan, visserligen): min ryggsack! ev mitt livs viktigaste fynd. det faktum att ryggsacken ar designad sa att man kan oppna den framifran (och inte bara uppifran, som pa de flesta andra ryggsackar) gor att oversikten over mitt begransade kladutbud ar maximal.

samsta kopet: klanningen som far mig att se ut som nagot du kan ata.

daliga latar jag antagligen inte kommer klara av att lyssna pa hemma utan att bli plagsamt sentimental och fa den dar langtande blicken: love generation och sweet escape.

orovackande meningar i min dagbok: "tanker pa hur svart det skulle vara att andas om den dar tjocka horan skulle lagga sig pa mig. (varfor skulle hon gora det?)" och "den 75-ariga vietnamesen dok upp fran ingenstans och gav mig en banan, bara sadar. varfor? han gillade mina brost".

we'd love to...

Dar, pa andra sidan.

I paradiset lag i sin tur annu ett paradis. I en bur/korg som paminde om en sandar skidlift tog linbanan oss over vattnet till vinpearl. ovetandes om exakt vad som vantade var vi sa dar lagom exalterade; klagade mest pa att det var sa varmt.

Men sedan, sekunderna efterat, mots vi av ett lekland utan dess like och slutar bums klaga pa den radande hettan. nojesparken och vattenlandet ar helt ode och vi fnittrar och tror forst att detta, detta maste vara ett skamt. vi frager den overbemannade personalstyrkan var alla badgaster och tivolibesokare haller hus men de tittar bara oforstaende till svar.

sa vi akte slanggunga hela dagen och koade inte till en enda attraktion.

ar nu i mui ne.

under ett av bussens stopp upplevde jag resans so far vidrigaste toalettbesok. jag har kissat pa ett cementgolv utan toalettstol! alltsa, man kissade pa golvet i ett minst sagt primitivt bas med en toalettdorr som var avsagad nertill. i och med att jag inte kissade staende kunde hela toakon (som pga toaletternas skick iofs inte var skarskillt lang) bevittna hur jag urinerande i hukande stallning.

Reasons To Hang Around

vi sitter vid ett bord och dricker pratar skrattar sedan badar vi i havet och sedan vet jag att klockan slagit fyra.

igar och idag har jag skjutsas runt i en omsorgsfullt pyntad barnvagnsliknande-karra i ett karnilvaltag. tydligen nagon slags reklam for hotellet att lata en vilsen vasterlanning leka vietnames i en cykelkarra med reklamskyltar (?). fem personer ur hotellets personalstyrka borstade mitt har och fnittrade hystersikt da jag tog plats i vagnen. aprikosa utsvangda sidenbyxor tackte ben och buk och kompades med svart- och guldfargad fotlang vietnamesisk klanning. lyckades urskilja stina och tim i folksamlingen och dom skrattade at mig och undrade vad jag holl pa med.

binda? nej. bloja?

inte har dom tamponger heller.

idag har jag krypit i vin moc tunnels och varit pa bussutflykt. istallet for paskagg blev det mitt livs lyxigaste restaurangbesok. misstanker att en av gasterna, som fotade oss (och var mat), var superkand amerikan. har ocksa kopt en hudkram efter en manad med torrt skin.

ratt belaten!

i ett svagt ogonblick

hanoi ar en plats som inte forsoker sa mycket, och misslyckas darfor da och da.

det enda rimliga vore att avsky detta stalle, men hanoi ar platsen jag alskar att hata, pa ett ratt tillfredstallande vis. om bara skorna vore lite storre skulle vi antagligen komma battre overrens.

igar spenderade vi tva timmar at att med vaxande frustration genomsoka staden i jakt pa opimpad harsnodd. kom till insikt: harsnodd utan vare sig ditklistrat loshar, inbyggt harnat, dekorerat med plastdjur eller tygrosetter existerar inte.

Hanoi

med en avdomnad stjart har jag nu anlant till Hanoi!

det var lite konstigt.

bussen hade neongrona discolysen och en kvarglomd gammal vasterlands partyskiva gick pa repeat. det sporegnade och askade i ett rasande tempo. det regnade in! tva ganger gick bussen sonder och passagerarna i bussens framre del tvingades da ut i ovadret for att meka med motorn.

imorse krossade vi gransen.

nar jag och amanda tidigare ikvall otaligt vantade pa var middag vande mannen vid bordet bredvid varat sig om och fragade om vi ville ha hans i stort sett ororda varrullar. rakorna smakade inte som de skulle, tydligen. hungiga som vi var smakade vi. missnojd som han var, bestallde han in ytterligare en ratt (det blev totalt tre for hans del).

imorgon vill denne mr. kenny bjuda mig och amanda pa lyxrestaurang.

bloggtorka?

rykten sager att sidor som blogspot och google ar sparrade pa en hel del stallen i vietnam, sa vi far se hur flitigt jag kommer att knappa pa tangenterna framover.

om tva timmer tar vi bussen till grannlandet. bussresan kommer att ta tjugofyra timmar och vi kommer att vara uttrakade efter en. med radsla for att ranas, fornedras och utsattas for blandade brott vid gransen till vietnam beger vi oss nu mot hanoi. maste hushalla med chokladen!

da det lokala postkontoret har sondagsstangt har jag (tror jag i alla fall) fatt receptionisten pa vart guesthouse att lova att posta mosters vykort pa mandag. den sprakliga barriaren fick receptionisten att ringa en engelstalande kompis som agerade medlare och tolk. kvinnan i luren hade inga problem att forsta mig, sa hon, hon kunde bara inte svara... sa, lat oss bedja!

Grattis i forskott till mor och bror!

Det snurrar i min skalle!

I Laos ligger Vieng Vang som jag alskar.

I Vieng Vang kan man agna sig at tubing.

att samla ett glatt gang backpackers i en flod klockan tolv en torsdag formiddag, forse dem med varsin slitstark gummiring, fresta med barer och olhak langs vagen dar peppande musik spelas och iskalla buckets serveras, fixa lianer och gungor som imponerar aven pa den mest vaghalsige tivoli-tonten, och sedan bara ha sa kul och ma sa bra ar den basta iden pa lange.

I strommen hittade jag bland annat en schweizisk filur som ar slående lik Jorgen fran vanner och fiender.

Mor: min mobil gillar inte laos - darav min ofrivilliga diss!

Nu fortsatter festen!

idag har jag druckit en kanna appelte!

imorgon ar det uppstigning i gryningen som galler - vi ska namligen joina ett offertag och bjuda Luang Prabangs munkar pa nagra delikata skopor ris. tidigare idag sag vi ett gang badande munkar. jag fragade flickorna om de de trodde att munkarna matchar sina oranga tygskynken med badbyxor i samma farg. amanda sa nagonting om tajta designerspeedos.

jag vet verkligen inte vad jag ska tro.

mot Laos!

tanker inte vidare ingaende beskriva den senaste veckans bravader. ar da overtygad om att mamma skulle spanna pa sig den roda cykelhjalmen med skarm, borsta bort snon fran narmaste femvaxlade crescent och trampa mot asien och angelika.

nar jag lag halvnaken i min lilla sjukstuga pa hotellrummet sticker stina in huvudet och berattar att polisen ar dar... stina, vars kamera blev stulen i bangkok, begav sig tidigare samma morgon till turistpolisen for att anmala det fasansfulla brottet. In i rummet kommer tre polisman, varav en ladyboy(!), och genomsoker varat rum i desperat jakt pa kameran. Eller, det var en ratt stillsam rutinkoll for att forsakra sig om att stina inte forsokte luras.

imorgon tar baten oss till laos.

saknar er.

faller!

haller som mest pa att falla for chang mai.

kan meddela dig, kare lasare, om att jag har haft min forsta offentliga resekrasch!
Mitt breakdown utspelades pa seven eleven (a.k.a iskaffens mekka) samma dag som jag pa allvar borjade hysa agg mot TAT. Gick hela dagen runt och var svag och langtade efter att hora mammas trygga stamma. Nar mobilbatteriet och saldot svek gick jag till seven eleven for att fylla pa min lilla livlina.

Missforstod kvinnan i kassan och forklarade med desperat darrande stamma att jag ville ringa till "sweeden" och "NO THAI". Vi kan vall saga som sa, att budskapet inte gick fram. Da grat jag.

Nu ar vi norr och jag gillar det!

Idag gick vi for att fa fotmassage. jag tyckte att det gjorde ont men vagade inte saga nagot sa jag bet hart i filten istallet. Amanda brot tillslut tystnaden och sa till min massor att jag ar very sensitive... men han kan omojligt ha forstatt.

snart skrackfilm

hittade sadar lite galet spontant till en park med hundratals strechande thaiare. Dom idrottar i ratt avlagsen, privat park, alltsa! En hel flock av lopande thailandare i for korta shorts visade upp sina glansiga pannor och svettiga lar for tre fortjusta skandinavier.

igar var det fest!

kvallen avslutades med att jag satt i en trappuppgang till ett gusethouse och sag pa en privatfilm fran filippinerna dar en gris med dodsryck tappades pa blod.

staden som inte sover

det ror sig hela tiden. det star aldrig stilla.

alla bara ger och ger och det skulle ta mycket lang tid att atergallda dessa hjalpsamma och givmilda bangkokbor. skulle villa bjuda hela den hjalpsamma eliten pa ett rejalt gofika. dar snackar vi kanellangd.

MBK kan vara lyckan materialiserad. Har vill jag bo.

Idag har jag vaknat tidigt, lekt indien, druckit iskaffe fran seven eleven, akt bat pa floden, sprungit i sporegn, atit musslor, kollat pa utsikt, hyllat MBK och favoriserat allt och mer an en gang tankt tanken att det har ar ju sa underbart fantastiskt att jag kanske stannar.

Ma det aldrig sluta rora sig!

Beyond the pleasure

sitter nu pa ett kaffehak med ac och gratis internet. har just avnjutit forsta kaffen pa ca en manad. himmelskt!

vi har gjort en fasansfull upptackt! nar vi igar med ljus och lykta sokte efter hotellnyckeln kikade vi pa garderoben och hittade istallet for den borttappade nyckeln foljande: en rejal kottkniv, en bandana i grall farg samt en utdragen horntand.

nederlagen avbyter varandra: har hardpressat med en solskyddsfaktor innehallandes blekmedel i ca en veckas tid.

jag mar bra. men hur mar ni? (mormor?)

khao sok

i djungeln!

idag ar det den fjortonde februari och jag mar bra. i forrgar var det den tolfte februari och jag madde daligt.

kommer hem till hotellet och lagger mig i forsterstallning och grater i timmar.
overtygad om att magsmartorna (da kallade dodsstotar) kommer att gora slut pa mig.

pa thailandska apotek finns glitter och godis. pa thailandska apotekt finns ocksa receptfria piller som skulle vara valdigt receptbelagda i ett land som sverige.

somnar klockan nio och vaknar tolv timmar senare, lika utmattad som nar jag somnade.

med dom ceriserosa tabletterna i min hand tanker jag: "min raddning?"

det var bara nagot jag sa

jo, jag vet visst vilket datum det ar. vet exakt vad klockan ar ocksa.

men med ett dykarcertifikat - atminstone ett lagom respektingivande tillfalligt pappersbevis - i min besittning kan jag sannerligen klassas som en realativt bra vagabond anda.

70% saliv, 30% snor; och masken ar perfekt. allt ar perfekt.

imorgon lamnar vi ko tao for ko phangan.

hoppas att jag inte spyr pa baten denna gang.

lever!

jag tror att jag lar mig.

jordens vidirgaste jetlag, radslan pa cairos flygplats, tuk-tuk genom ett kaotiskt och nyvaknat bangkok, turistbuss och speedboat, pad thai pa en restaurang vid vattnet, stjarnklar svart himmel och en kall men vidrig singha, att busa med thailandska kids i vattnet, och allt det dar som komma skall!

befinner mig just nu pa ko tao, jag vet knappt vilken dag det ar, annu mindre vad klockan ar.

26 januari

just nu ar vi i tims lagenhet och kollar pa filmen "Black Sheep". "There are 40 million sheep in New Zealand, and they are pissed off!"

igar roade vi oss.

igar morse begav vi oss till ett mysigt cafe med utsikt over hela amsterdam. efter ett oklanderligt koffeinintag traskade vi vidare till det narliggande och hypermoderna biblioteket. aldrig forr har jag skadat ett bibliotek med rulltrappor!
pa bottenvaningen spelade en tjej låten från amelie de montremarte på piano. det var lite filmiskt.

kvallen bjod pa festligheter: pubar med tranga och fullpackade dansgolv. otippade moten med svenskar i vimlet. en svensk dj med härlig musiksmak! men kanske framforallt: en obevakad bar och övermod.

snart ska vi ata pannkakor och dricka varldens godaste korsbarsmjolk!

mamma: forlat for tvättsugenyckeln, ligger den inte i min svarta jacka?

baby, im gonna leave you!

efter ett dygn i amsterdam kánns det knappt konstigt langre att horor och coffeeshops trangs langs smala gator. amsterdam kanns som ett litet, fast anda stort, pepparkakshus.

jag och amanda har hittat en mysig lagenhet med en mycket lovande balkong. dar ska vi sitta pa kvallarna och pimpla vin och utvardera vara aventyr.

hollandarna ar langa, vissa något tärda och dom pratar hetsigt pa nagot vis.

nu ska vi aka kanalbat och upptacka staden i dagsljus.

amsterdam kan inte vanta: stina fyller 20!

Oh, what's the use of making a bed?

igår grät jag framför asiatisk skräckfilm.

idag gick jag på yoga. idag åt jag en fantastisk kolapaj. idag lyssnade jag på ronny och ragge i toves bil. idag lärde jag mig lite teckenspråk. idag kollade jag på en söt komedi med ett ännu sötare soundtrack. idag fick jag skrattanfall då tove blödde näsblod och började gråta för att det aldrig tog slut och malin sprang fortsåfort till datorn och googlade för att få hjälp.

i natt kan jag inte sova.

läste i en paris-guide för inte så länge sedan den fantastiska beskrivningen av paris som "staden som tillhör alla som vill ha den".

Om jag vore en stad, skulle jag vilja bli uppfattad så.

lyssna på black kids, vettja!
Och baka kokoskakor! Det är gott.

lördag efter fredag

igår dansade vi till olika teman. hanna och jag svängde på våra lurviga enligt kreativt påkommna stegkombinationer inspirerade av dokusåpans värld. favoriterna är "robinson" och "69 grader nord". i den förstnämnda koreografin ska man typ leka att man äter palmhjärta och i den andra ska man låtsas åka inlines!

resekaoset har infunnit sig, men på checklistan blir allt fler måsten avbockade. nytt pass, vaccin, resebeskrivning till mammsen osv är numera ordnat. är skräckslagen inför det faktum att stina och amanda antagligen kommer att omvända mig till någon vild batikbrud med hajtandshalsband! jag ska stå emot.

vid det här laget har man lyssnat till en massa människors massa nyårslöften. men i stället för att lova sig själv att inte göra vissa saker, som hör vanligheten till; (inte röka, inte snusa, inte äta osv) - tänkte jag i år göra det motsatta. dvs. 2008 blir året jag inte bryr mig så mycket; dansar som om ingen ser.

den 23:e lyfter jag!