solen lyser in genom mitt fönster och varje gång jag kastar en blick mot fotbollsplanen är den tom. men sommarsolen gör att vetskapen att den skulle kunna vara upptagen räcker. gott och väl.

Bindväv?

Tobias Fröberg i lurarna genom ett grönt inland med många sjöar. Det har jag inte tänkt på förut; att sveriges inre är försett med så mycket blått och vått. I Östersund sken solen. I Sundsvall fanns en cykeltunnel där det strömmade jazzmusik ur inbyggda högtalare. I Järpen somnade jag under ett blommigt duntäcke tätt intill Tove.



På Ikea gick jag inte bara ett, utan två, varv. Hittade bl a en röd potatisskalare i plast som jag inte kunde motstå. Utan Patriks jagande blick som brukar komma med varje besök till inredingsimperiumet kände jag att jag kunde kosta på mig ett extra långt stopp vid favoriten spara och förvara.
Som att komma hem.

Att komma hem ska vara en schlager, skriver P. Nä. Inte alltid. Att komma hem ska kännas som det gör då jag efter att ha avverkat textilavdelningen skymtar sektionen spara och förvara, och vet att snartsnart snart får jag försvinna och gömma mig bland förvaringsboxar, små lådor och smart cd-förvaring.
Smaka på kontrollen: översikt, funktion och ordning.

Jag är hemma.

Angelika! Angelika! kolla vilka javla rattar.

i solstolen bredvid ligger var nyfunna svenska van. hon ar trettiotre ar och har levt ett liv jag ocksa vill leva. flanga och hanga och ha en alldeles for ung inneboende och ett galet jobb, det vill jag ocksa.

men nu snart maste jag hem och leva lite vanligt: ladda batterierna och ha rutin och falla tillbaka i mina gamla vanor. mest av allt: jag maste kramas, hora roster jag saknat i telefonluren och dricka mitt kaffe.

sen: pa't igen!

fast jag far inte glomma att dom narmsta dagarna bjuder pa en hel del lockande aktiviteter: delfinspaning, marknad, bollywood-film, shopping och husesyn i ett akta indiskt hem.

Sweet Escape

Till mina indiska medresenarers stora fortjusning sticker jag ut huvudet mellan tagkupens morkbla skynken och med en tveksam imitation av te-forsaljarens rost ropar jag "chai!,chai?" ut i den tranga gangen. Det drojer inte lange innan jag smuttar pa en kopp rykande chai till det overkomliga priset fem rupies (en krona).

Trodde att jag, bevapnad med aceton, tandare, nagelfil och andra mer eller mindre skrackinjagande vapen skulle spendera den 33 timmar langa tagresan genom halva indien med att forsvara mitt leverne. Jag hade fel, ack sa fel. Det var bara mysigt.

Nu ar jag i Goa som erbjuder sol, bad och lugn. Darmed inte sagt att vi blir helt lamnade ifred...

En man kommer fram till mig dar jag ligger, nybadad, under parasollet, och med sin flickvan (antar jag) i slaptag fragar han om de far ta en bild. Jag tittar kritiskt pa paret framfor mig och tanker att de ar sjuka i huvudet. tvartom verkar de totalt oforstaende infor det faktum att jag i tysthet klassat mannen som pedofil och beter sig som om det vore det naturligaste i hela varlden att vilja foreviga en framlings ansprakslosa strandbesok med en bild.

Fast jag skulle saga nej och fast det ar helt absurt sitter jag dar sekunderna efterat med flickvannen i mitt kna och henneas armar tatt omslutna omkring mig. Jag halvnaken, och hon ikladd sari och flera lager av fargglada - och tackande - sjalar. Vi posar som om vi vore mycket nara vanner och sekunden efter att bilden ar tagen ar hon langt borta.